Filmtips om mentalvården

Dokumentärfilmaren Arde-Shir Seradj skildrar i sin dokumentärfilm från 2006, "Rum med andra dörrar", mentalsjukhuset Göteborgs Hospital åren 1872-1925. "Rum med andra dörrar" har tilldelats Göteborgs stads kulturstipendium

Hospitalet, som senare bytte namn till S:t Jörgen, låg i en lantlig miljö utanför Göteborg för att skydda allmänheten från 'dårarnas' skrik, säger Arde-Shir Seradj.

- Det har blivit något av en röd tråd i mitt arbete att jag beskriver människor som lever utanför de gängse normerna.

Varför intresserar mentalvårdens historia dig?

- Av många orsaker. Denna period som jag skildrar en glömd och okänd historia för många. Jag har genom filmen velat visa på patienternas värde. Dessa individer levde många gånger hela sina liv inom dessa miniatyrsamhällen. När de kommer in i mentalvården kommer de oftast inte ut igen. Filmen är ett medel där jag kan berätta om något som under långa tider väckt skräck och förundran och gömts undan från offentlighetens ljus.

Har din bakgrund påverkat ditt val av ämne?

- Ja. Min syster är utvecklingsstörd och det har satt spår i hela min barndom. Att utifrån mitt barnperspektiv se hur hon betraktades som en börda och en belastning som inte kommer att ha en självständig tillvaro i vuxen ålder har präglat mig. Alla de fem dokumentärer jag har gjort handlar om utanförskap. Jag känner igen mig i detta bland annat eftersom jag själv är och lever mellan två kulturer och dess normer.

S:t Jörgen är numera rivet och ett stycke arkitekturhistoria finns inte längre kvar. Hospitalet, kyrkan och begravningsplatsen är borta. Det enda som inte är rivet är portvaktsstugorna.

"Rum med andra dörrar" tog tre år att slutföra och Seradj berättar att en stor del av arbetet har varit att få tag i bildmaterial. Han har tillbringat åtskilliga timmar på olika arkiv som Göteborgsarkivet, Landsarkivet, Säters museum, Lillhagens museum och Seradj framhåller bildens betydelse i sitt arbete.

- Jag vill berätta en historia om det okända men jag vill att åskådaren ska bilda sin egen uppfattning. Därför lyfter jag fram bilderna på människorna och interiörerna från hospitalet och aktar mig för att ha en analyserande text till filmens bilder.

Den egensinnige filmaren Roy Andersson med sin speciella filmstil har betytt mycket för Arde-Shirs utveckling.

- Jag lärde mig bildens stora betydelse hos Roy. Bildberättandet är det viktiga, att man förmedlar en känsla. Det gäller att inte prata för mycket. Jag arbetade väldigt mycket med berättartexten till filmen så att den blev avskalad och inte förmedlade värderingar till skillnad från många journalister som skildrat mentalvården. Min uppgift är inte att psykologisera vad som redan syns på bilden.

Bilderna i filmen väcker frågor hos betraktaren. Vilka liv levde de här människorna? Vad hände dem? Arde-Shir tror att hans film kan få användning vid undervisningen på vårdskolor.

- Målet med projektet är att göra en populärvetenskaplig dokumentärfilm som kan intressera en bred publik. Den ger en historisk tillbakablick och en möjlighet att få ett perspektiv på den verksamhet som bedrivs idag. Min tanke har varit att beskriva fenomenet med miniatyrsamhällen och hur livet såg ut för dessa människor.

Du har själv arbetat inom psykiatrin. Hur tror du dagens psykiatri kommer skildras av dokumentärfilmare i framtiden?

- Läkemedelsindustrin har en stor och osynlig makt och jag kan tänka mig att en dokumentärfilmare om 40-50 år kommer ta upp den stora användningen av psykofarmaka inom psykiatrin idag. Därmed inte sagt att psykofarmaka behöver vara av ondo. Man får se från fall till fall.

Intervjun har tidigare publicerats i Göteborgs Fria Tidning

Läs även:
www.nyhetsverket.se/nyhet/23106/Psykiatrins-historia

Följ kommentarerna vi rss